Engla har en viss förkärlek för telefoner av någon outgrundlig anledning. Förkärlek är kanske fel ord i sammanhanget. Den tredje och sista telefonen sargades svårt i dag när hon hunnit bli sysslo- och rastlös av att inte kunna röra på sig ordentligt. Hur-nyttigt-är-det-att-bita-hål-på-batterier-tro? Jag hittade delarna av telefonen mellan framtassarna på henne i soffan, medan hon gjorde ett tappert försök att se ut som: "Men vad är det här?!! Hur kom den hit? Jag har då aldrig..." En liten grön sladd stack ut från en mungipan och hon var nästan värd en Oscar!

     Det hela började med att husse köpte ny telefon för några månader sedan. Det var ett paket med två bärbara till samma nummer. När de väl var installerade så lyfte Frost ner den gamla trådlösa från ett bord och serverade sin dotter, som godmodigt trugade i sig både handenhet och laddningsstationen. Sladden låg i bitar om fem centimeter, väl spridda över vardagsrumsgolvet. Det gick några dagar och så hittade hon den nya enheten i sovrummet, där har det väl aldrig varit en telefon innan?! Handenheten gick en snabb död till mötes. Och nu har hon mördat trean med, den har inte överlevt angreppet: Min mor ringde just och det gick inte att svara alls. Det bara ringde och ringde och hjälpte inte att tryckte på alla knappar och till och med bankade den i bordet ett par gånger. Fick ringa mor på mobilen som Engla ännu inte satt tänderna i.