Igår hittade jag min vackra vita bondkatt Erika med ett stort skärsår från ryggen till magen. Hon låg i plaststolen ute på altanen och gjorde inget väsen av sig. Jag fick bära in henne och lägga henne i en transportbur, medan vi väntade på att veterinären skulle ringa tillbaka så åt hon lite leverpastej.

Såret var så långt, konstigt nog så blödde det inte, utan var bara ett öppet snitt med fina jämna kanter. Veterinären trodde inte att det var en dagsfärsk skada. Jag försöker att minnas om jag såg henne dagen innan, samma dag, de går ju som de vill genom kattluckan. Hjärnan känns bara som ett enda tjockt ludd och jag tänker inga klara tankar.

Erikas skador var så omfattande att vi beslöt att det humanaste var att låta henne somna in. Min mjuka, vänliga, tjockpälsade, snälla Erika...